Eurokartan # 4 - Den magiska euromaskinen (Spanien)

Jag ska inte skriva särskilt mycket om makina, men det är svårt att komma förbi denna för Spanien så speciella edm-stil. Makina, av maskin, är en lekfull, både hårt mekanisk, studsig och samtidigt drömmande poetisk dansmusikstil, närmast ett fenomen knutet till spanska rejv-klubbar under 90-talet.

Vill man förstå spansk euro, måste man alltså ha makina med i bakhuvudet. Den spanska 90-talseuron befinner sig delvis i ett spänningsfält, inflytandet från italon är mycket märkbar, men det finns också en stark egen dialekt, som leker med makina och olika inhemska latinogenrer, inte att förglömma freestylestilen. Sen har vi hela Ibizafenomenet med dess avläggare längs solkusterna, som jag inte direkt ska gå in på här, men som naturligtvis haft ett stor inflytande på den spanska klubbscenen överhuvud.

Spansk euro, liksom euro överhuvud, var väl närmast avsedd för massklubbandet, eller produktioner för landsortsdiscona av DJs/producenter från "provinsen", men riktigt så enkelt var det nog inte, och är det definitivt inte nu heller. På de brittiska öarna, var exempelvis italon i stor utsträckning något i huvudsak för undergroundscenen, även om Cappella och Bortolottis Media Records kanske mest tillfredsställde det kommersiella klubbandet (kopplingarna och interaktionerna mellan GB och Italien på den elektroniska dansmusikens område är viktiga och komplicerade, men ska inte närmare beröras här).

Så är några av de strukturella förutsättningarna utredda. Tittar vi närmare ser vi att den spanska euron återfinns på vissa etiketter, liksom i det polska fallet, och samma mekanismer är delvis i farten även här; kompilationer, import och lärprocess. Men Spanien är ju med på tåget väsentligt tidigare än Polen, solkusterna är ju inte direkt isolerade platser.

Etiketter med stor euroutgivning var t ex Blanco y Negro, Max Music (Spaniens motsvarighet till Snake's Music?), Prodisc, Contraseña Records m fl. Ögnar man listorna på discogs ser man snart den stora mängden importerad italo och inhemska dansremakes på stora engelska pophitar. Jag är vanligen inte särskilt förtjust i de senare, men spanjorerna gjorde ofta något extra, så i det här fallet följer jag med en rejäl bit.

Rena euroakter, som vi känner från Sverige och kontinenten, med rappare och sångerska/or, hittar man inte så många i Spanien, ASAP (David Ferrero & Yilena Giusti) var förmodligen den största akten, de hann ge ut rätt många album (aktiva 1992-1998 cirka) och var populära i hela den latinskspråkiga världen. Det kan noteras att mycket av den spanska euron är just spanskspråkig, vilket bidrar till den egensinniga euro-dialekten. Jag lär återkomma till ASAP, men det är inte de som ger störst anledning till att älska ibe(u)ron.

Personliga ibe(u)ro-favoriter är akter som Piropo, Yoly, Rebeca, Scanners och en mängd mindre akter. Det finns anledning att återkomma till det stora antal fina eurospår som producerades, här lägger vi bara grunden för vidare utforskning. Ett exempel i alla fall, till sist, av en av mina personliga favoriter just nu: Yoly med To France (1995); Yoly (sångerskan Yolanda Del Campo), låg på Contraseña Records och producerades av Gerard Fortuny och Sebastian Rios. Två 12-tummare gavs ut 1995, Say Me och To France. "Never gonna get to France" sjunger hon i den senare, men sanningen är att spansk edm visst hittade ut till den kontinentala marknaden, inte minst till Tyskland, med det är en annan story. To France är en magisk italo-makina- euro-hybrid som fångar det bästa och rätt typiska för den iberiska euron.