VJBix-Euro-Mix: Serenity

Utsliten; visst förlorar vissa saker man gillar sin lyster efter tag? Det gäller musik lika mycket som mat, kläder, böcker ... Kanske lite mer vanskligt att tala i de termerna när det gäller relationer människor emellan, men i överförd mening gäller det väl även där. Upprepningen är själva källan till att saker blir slitna, utslitna, förlorar sin lyster, det vet vi inte minst från hur kläder nöts och förstörs. Det gäller ju också saker man ser varje dag, en utsikt från fönstret, en vägg man måste stirra in i på jobbet. Samma mekanism träder också in i hur vi hör saker, inte minst musik. Alltså, musik riskerar att bli utsliten, eller rättare våran perception av den blir övermättad, uttråkad av för stor exponering av det alltför välkända.

Lite av de fenoment inträdde för mig i min relation till "supereuron", typ grupper som Culture Beat. Jag har ett långt tag hållit mig borta från dem, delvis för att motverka risken att de når ett stadium av utslitning bortom räddning. Mr Vain, nej den ligger INTE på hög rotation i mina spellistor, men när jag nu ändå återbesöker gruppen måste jag göra i alla fall en liten kapitulation. Lite fräschare, en återladdad magi och nya upptäckter.

Mr Vain är ju rätt mycket portalen in till euroriket, när den kom 1993, i konkurrens med Snaps Rhythm Is A Dancer. Mr Vain skrevs av duon Nosie Katzmann och Steven Levis, de jobbade då för Frankfurt-teamet Torsten Fenslau och Peter Zweier. Som bekant omkom Fenslau i en trafikolycka 1993, men han hann ändå lägga handen vid albumet Serenity som kom samma år. Sedan tog hans bror Frank över som huvudproducent för gruppen.

Med all respekt för Torsten Fenslaus producentkunnande, så är det ändå Nosie Katzmanns låtskrivande som är själen i Culture Beat. I bookletten avtackas han av Torsten och ges nicken Captain Hook. Hans låtar glittrar av samma sommarguld som de gjorde när jag först fastnade på kaptenens krok, någon gång 1993. Där finns en aura av något som inte är lätt att sätta ord på, Nosie gör det bäst själv. Ett slags drömsk surrealism; vemodig och romantisk. Enkelt mytiska och ironiska.

Tolkat kongenialt med en varm plastisk enkelhet av britterna Tania Evans och Jay Supreme. Lite är det sommarens kontinentala displacement, halvslummern någonstans mellan plugg och jobb, drömmar och en krass verklighet. Syntetiska eurolasrar sveper genom sommarens skuggor, soundet är den tidiga eurons, en aning brutal här och där, men också förvånansvärt glittrig och skir. En blandning av tidig clubtrance, clubhouse och euro. Det är Serenity, en vibrerande hägring av sommarregn och skuggor sommaren 1993.

Plockar två videor från albumet, dels Got To Get It, definitionen av det jag just skrivit om, kom som singel just det året. Sen World In Your Hands, som egentligen släpptes som singel först 1994. Att båda har Nosie Katzmann som upphovsman behöver knappast tilläggas.