Serenity

Utsliten; visst förlorar vissa saker man gillar sin lyster efter tag? Det gäller musik lika mycket som mat, kläder, böcker ... Kanske lite mer vanskligt att tala i de termerna när det gäller relationer människor emellan, men i överförd mening gäller det väl även där. Upprepningen är själva källan till att saker blir slitna, utslitna, förlorar sin lyster, det vet vi inte minst från hur kläder nöts och förstörs. Det gäller ju också saker man ser varje dag, en utsikt från fönstret, en vägg man måste stirra in i på jobbet. Samma mekanism träder också in i hur vi hör saker, inte minst musik. Alltså, musik riskerar att bli utsliten, eller rättare våran perception av den blir övermättad, uttråkad av för stor exponering av det alltför välkända.

Lite av de fenoment inträdde för mig i min relation till "supereuron", typ grupper som Culture Beat. Jag har ett långt tag hållit mig borta från dem, delvis för att motverka risken att de når ett stadium av utslitning bortom räddning. Mr Vain, nej den ligger INTE på hög rotation i mina spellistor, men när jag nu ändå återbesöker gruppen måste jag göra i alla fall en liten kapitulation. Lite fräschare, en återladdad magi och nya upptäckter.

Mr Vain är ju rätt mycket portalen in till euroriket, när den kom 1993, i konkurrens med Snaps Rhythm Is A Dancer. Mr Vain skrevs av duon Nosie Katzmann och Steven Levis, de jobbade då för Frankfurt-teamet Torsten Fenslau och Peter Zweier. Som bekant omkom Fenslau i en trafikolycka 1993, men han hann ändå lägga handen vid albumet Serenity som kom samma år. Sedan tog hans bror Frank över som huvudproducent för gruppen.

Med all respekt för Torsten Fenslaus producentkunnande, så är det ändå Nosie Katzmanns låtskrivande som är själen i Culture Beat. I bookletten avtackas han av Torsten och ges nicken Captain Hook. Hans låtar glittrar av samma sommarguld som de gjorde när jag först fastnade på kaptenens krok, någon gång 1993. Där finns en aura av något som inte är lätt att sätta ord på, Nosie gör det bäst själv. Ett slags drömsk surrealism; vemodig och romantisk. Enkelt mytiska och ironiska.

Tolkat kongenialt med en varm plastisk enkelhet av britterna Tania Evans och Jay Supreme. Lite är det sommarens kontinentala displacement, halvslummern någonstans mellan plugg och jobb, drömmar och en krass verklighet. Syntetiska eurolasrar sveper genom sommarens skuggor, soundet är den tidiga eurons, en aning brutal här och där, men också förvånansvärt glittrig och skir. En blandning av tidig clubtrance, clubhouse och euro. Det är Serenity, en vibrerande hägring av sommarregn och skuggor sommaren 1993.

Plockar två videor från albumet, dels Got To Get It, definitionen av det jag just skrivit om, kom som singel just det året. Sen World In Your Hands, som egentligen släpptes som singel först 1994. Att båda har Nosie Katzmann som upphovsman behöver knappast tilläggas.

Läs även andra bloggares åsikter om Culture Beat, Nosie Katzmann, eurodisco

Marie-Josée Riels tandställning ...

får mig att gå i spinn. CanDance, Kanadas version av eurodance konkurrerar med den tyska euroskolan om första platsen i mitt eurohjärta. Emjay: Flying to the Moon vid ett framförande på Electric Circus. Hennes störst hit därefter: In Your Arms, utan tandställning.

Emjay-fascinated fanns det en myspacesida som hette, den var dedicerad till Marie-Josée Riel aka Emjay. Fascinated var ordet. Euro-kongenial så till den grad. Syntetisk blomma och naturbegåvning med rötter i samma fransk-katolska minoritet som Céline Dion, det antyder hennes namn i alla fall. Hennes röst var gäll, en sådan som lätt spricker i de övre registren, alltså helt perfekt för den galoppkåta Hi-NRG och freestyle-influerade dansgolvsextas som can-euron förmedlade. Smittande småstadsglad, sexig och med charm som kunde fälla träd. En redneckböna med stort hjärta, begåvning och energi. Direkt från sågverksbarerna i Twin Peaks nordliga skymningsland. Så rätt på alla sätt! Go Canada go!

OK, jag är Emjay-fascinated! Här lite mindre exalterat, min torra last fm-biografi över eurons skönaste:

"Kanadensisk eurodanceartist. Hennes verkliga namn är Marie-Josée Riel. Född 1974 utanför Ottawa. Hon började tidigt sjunga i ett band som bakgrundsångare. 1994 gick hon solo med sin första singel Sound of My Heartbeat. Därefter följde singlarna Fascinated och Flying to the Moon 1995. Samma år släppte hon sitt hittills enda album In Your Arms, från det kom ytterligare två singlar: In Your Arms och Point of No Return. 1997 bytte hon skivbolag från Primus till Tycoon Records och släppte ytterligare några singlar under de sista åren på 90-talet: We All Need Love, Let It Go, Over & Over, Love Will Keep Us Together och slutligen Is It For Real? 1999, hennes senaste release. Emjay uppträdde flitigt på klubbar, evenemang och TV-shower som Electric Circus och Bouge De La. Hon nominerades två gånger till Kanadas dansmusikpris Juno Awards, 1996 för In Your Arms och 1999 för Over & Over. Hennes singlar kom högt på de kanadensiska danslistorna, Flying to the Moon nådde tredje plats, och In Your Arms första-platsen."

Var är hon nu? Det är fler än jag som undrar ...

Läs även andra bloggares åsikter om eurodisco

Sett genom tre singlar ...

och ett album kan man studera en av den klassiska eurodancens höjdpunkter. Det var en gång två holländska bröder, de hängde alltid ihop, som ler och långhalm. De hade sin studio på fjärde våningen, de var verkligen 2 Brothers On The 4th Floor. Bröderna Boers, Martin aka Dancability och Bobby. Martin, ska sägas, är oxå i samma bransch som mig, videoDJ! Kolla in hans videomixar här!

Martins bio förtäljer att han redan som 14-åring, 1984, börjar göra egna remixer efter inspiration från legenden Ben Liebrands radioshow Veronica. Som 17-åring får hans remixer radiovåg, och snart kontrakteras han för sin megamix av italodiscoakten Fun Fun. 1989 börjar bröderna samarbeta, de kommer upp med 2 Bros, vid den här tiden en hiphouseakt. Can't Help My Self (1990) och Turn Da Music Up (1991) släpps, rätt typiska för stilen och tiden. Det hela tar dock ordentlig fart först sedan de efter Snaps Rhythm Is A Dancer inspireras att kladda i eurodancestilen, resultatet blir Never Alone (1993), den första i en rad lysande klassiska eurodancesläpp.

En del av genidraget var att rekrytera två synnerligen kompetenta frontfigurer, sångerskan Desiree Manders aka Des'Ray, ett blont bombnedslag med en fantastiskt fin själful, varm och stark stämma, och charmknippet D-Rock, en rappare som kunde sätta sina rhymes.

Efter Never Alone kom singlarna Dreams (Will Come Alive) och Let Me Be Free, och som summering på det magiska euroåret 1994, albumet Dreams. Där finns ett par tre ytterligare spår som kunde att hittat ut som singlar utan att skämmas.

Holland/Belgien, där var verkligen eurodancens vagga, Martin kom att jobba en del för kollegan Ruud van Rijen som skapade den första renodlade euroakten Twenty 4 Seven, under aliaset Dancability gjorde han en del remixer för den gruppen.

Tre singlar, tre videor, talangen och euromagin talar för sig själv. Let Me Be Free in my Dreams but Never Alone.

Cretus skuggor ...

Janina var bara 12 år. Hon berättar på ett forum att hon träffade rapparen Al Boom, bästa kompis med rapparen i Magic Affair, AK Swift, och började göra musik ihop. Förledet på hennes och hans namn blev JanAl. Al Boom, AC Hylton, Buddy JD och Buddy ST kommer upp med låten You Gotta Set Me Free i en studio i närheten av Köln. Det är 1994 och Virgin Records ger dem ett kontrakt på störten. Duon lastas in på flyget till Skottland och en video skjuts på ett gotiskt slott.

Det är mycket som är superlativ med den här produktionen. I min eurosjäl blir det smått kortslutning av sådana saker att Michael Cretus mångårige samarbetspartner Armand Volker är co-producer, det bästa från 80-talets eurodisco transplanteras rakt in i det bästa av 90-talets eurodance! Mer superlativ är coverarten till maxi-CDn, komponerad med en läcker mix av humor, ironi och syntetisk eurodroiddröm.

Det var någon het sommar för något år sedan, gick hem från jobbet genom förortssommarens lätta drömmar. Vibration och magi, någonstans bland trädens skuggor hördes en euroslinga som en fuktande svalka. Läskande och lättande, som ett sommarslott. Var det inte? ...

Janal släppte bara en låt, som så många andra små förbifladdrande euro-Schmetterlinge. De korta euroåren var som en svensk sommar, tre fantastiska månader, tre fantastiska år. Sen blev det höst. Och där i sensommarens möte mellan vemod och hopp, mellan nattens kyla och dagens värme. Där är Janal, en fulländad euroamalgam mellan sång och rapp, vit och svart, man och kvinna: Janina & Al Boom. För evigt fångad i euronattens slott och eurodagens dröm.

Här då, efter allt poetiskt pladder, uppladdad på tuben av ingen annan än en av de mest fantastiska av alla fantastiska eurochorister: Janina!

Serpska euro ...

Bloggens eurorond når så Serbien. Inget europeiskt land tycks ha undkommit euroviruset när det begav sig och tacka den trashkulturella smittspridningen för det. Alla skulle ha sina Culture Beats och Fun Factorys. Och som oftast så var det de gjorde inledningsvis, i den klassiska eurostilen, det bästa de kom att göra.

Först ur är Dr. Iggy. Artistnamn för rapparen Igor Todorovic, vid sin sida hade han sångerskan Danica. De hade sin bas i Belgrad, akten släppte en rad album, från det första - Oci Boje Duge - släppt 1995, hämtas det första klippet: Nikad eller Never (Gonna Make It). En skön euromörk sak, bra stomp och euroriff. Videon sorteras under "dystopisk futurism", klassisk setting för eurovideos.

Det andra klippet kommer från likaså Belgradbaserade Beat Street. Ett mindre kollektiv egentligen, som fortfarande är aktivt, de har släppt typ en sju album. De började som en ung hiphopgrupp runt 1992, genom att uppträda på festivaler och sångtävlingar får de snart radiospelning. 1995 kommer första albumet Napokon, som betyder ungefär: Äntligen! Från det hämtar jag Pokidaj Sve, som egentligen kom året före. Ytterligare lite euronatt i denna. Och lite latex, och några catwomen ... synd att klaga mao ...

Disco Polska

Det finns en hel egen nationell discostil i Polen - Disco Polo - influerad av traditionell dansmusik typ polka, 80-tals italo och 90-tals euro. Den är rätt charmig i mindre doser. Det lustiga är att euroartister kladdade rätt mycket i den stilen och gick in och ut mellan cutting edge euro och vad som närmast är att jämföra med svensk dansbandsmusik men med en väsentligt högre knasfaktor, och det säger väl en del.

Shazza, eller Magdalena Pankowska, har kallats för "The Queen Of Disco Polo". På tuben finns det mängder med klipp från denna bystiga mörka skönhet - hon är enligt sin wikibio den enda disco polo-stjärna som varit omslagsbrud åt Playboy (jaha?) - hon var typ stjärna 90-talet igenom. Här blandas och ges det mellan just mer eller mindre knasig disco polo och grym klassisk euro av allra bästa märke. Det har varit hopplöst att hitta nån vettig diskografi över damen, men det verkar som hon släppte ett mer eller mindre renodlat euroalbum runt 1994: Czego Chcesz. Runt den tiden släppte hon sin kanske största hit: Bierz Co Chcesz, första videon nedan, skön magisk eurorealism, så typisk för östeuron. Ett annat grym eurospår är Szach I Mat, andra klippet. Eurosyntarna i den gör mig just det.

Eurokraine! (2.0)

Livets vatten eller Aqua Vita (Аква Віта), var en ukrainsk euroakt från Kirovograd som bestod av Igor Balan och Irina Filatova. Gruppen bildades redan 1993 av Balan men bytte uppsättning i och med att Irina kom med till det andra albumet: Tehnotronutyy, från 1996. Karriären tog fart, de deltog i ett otal musikfestivaler, fick reklamkontrakt med ett mineralvattenmärke (Aqua Vita?); deras tredje album (1997): And Now Everything Else sålde i miljonupplaga.

Vad är youtubevänner till för? Att hitta okända underbara euroakter förstås! Min tubkompis Vladimir från Ukraina, hade en fantastisk samling euro på sin kanal, tyvärr så blev han raidad av the copyriotpolice, därför inga europärlor därifrån (som jag utlovade i orginalposten på min gamla blogg). Där hittade jag denna grupp, tack Vladimir, hoppas du hittar tillbaks till tuben!

Jag konstaterade det i den ursprungliga posten och gör det igen: vilken fullständigt underbar dysfunktionell surealisteuro gruppen skapade. Bifogade klippet visar det. Eurosmör som smälter i månsken. Igor the euroboy & Irina the eurodroid. Zhenmin Zhibao (Женьмінь Жибао) från 1996.

Denis Curman ...

producerade kroatiska eurodancestorheter som Nina Badric och Roxy. Curman hamnade senare i Japan och producerar den där så typiska hysteriskt upptempo eurobeaten. Kvällens angelägenheter håller oss dock kvar i Europa och då närmast i Kroatien. Roxy var, och är, som det verkar, ett kombinerat showdansgäng och eurodanceprojekt. Osäker huruvida de håller igång ännu, iaf har en av medlemmarna en youtubesida med en mängd rara euroklipp. Roxy släppte 1996 ett minialbum Sve Što Si Znao, Zaboravi, (ungefär: Vad du visste, glöm det) med ett antal remixade versioner av deras låtar. Den är i klassisk östeurostil som är så kärt för den här blogginnehavaren, tacky och helt underbart m a o. Här deras huvudspår, eurodancekoreografi i oöverträffad eurodroidstil.

EuroVision Disco Remix

Rumänien gör bland det bästa inom dans och pop för närvarande. Remixerna på deras ESC-bidrag, Elena Gheorghes The Balkan Girls visar inte minst det. DJ Darones mix i discohouse-tappning sticker ut särskilt. Han har också remixat Elenas låt Te ador och gett den en snygg discohouse-dräkt med lätt kryddning av balkantribal. Sen får vi inte missa hans electrohousetrance-remix av No 7:s Here I Am, där DJ Projects ängel Elena Baltagan gästspelar!

Läs även andra bloggares åsikter om DJ Darone, Elena Baltagan, Elena Gheorghe, EuroVisions Song Contest

Spooky ...

tyske DJ:n Marc Aurel aka Marc Auerswald har inte uppdaterat sina hemsida sen 2002, ändå är den i full funktion! Hans senaste släpp, som kom 2002, The Sound Of Love, loopas i det oändliga på hans hemsida. New single out 17.03.02 utlovas det. Ungefär som stiga ombord på ett spökskepp där allt är framdukat, radion går, lamporna lyser men inte en levande människa syns till. Vad har hänt? Ett stort mysterium.

MTV Party Zone fanns det ett program, vet inte ens om det existerar längre, en video flimmrade förbi. En sån där som fastnar som kåda från blödande träd brukar göra. Det var nån sån typisk tidig 2000 vocal trance med någon eterisk tjej som flöt omkring i luftrummet klädd i skir röd slöjklänning. Uppfattade varken artist eller låtnamn. Senare hittade jag igen den, mer av en slump. Det var vår mystiskt förvunne DJ Marc Aurel som stod bakom den. Running; kom 2002. "Right after "THE SUN", MarcAurel has got a new rocket-like-start with his newly published hit called "RUNNING". The soft vocals combined with the impressive melody put the audience immediately under his spell." Säger bion på hemsidan. Var hans andra singel, den första The Sun kom året innan. Hans senaste, eller sista?, var the Sound Of Love.

Bion säger just inget om hans bakgrund eller öde, den beskriver mest hans två år i rampljuset, inget mer. Egentligen är det perfekt, jag vill just nu inte veta mer, det räcker så. En digital tidsmaskin, som visar hur oändligt snabbt tiden snurrar, sju år sedan är sjuttio år sedan i dansmusikens värld; den går så extremt mycket fortare än den vanliga tiden, gör dansmusikens tid och utveckling. Loopad in i evigheten snurrar The Sound Of Love sedan sju år på hans hemsida.

Så videon då, på discogs får man veta att sångerskan heter Betty Cangemi, även hon är lite av ett mysterium, hon återfinns egentligen bara på den här låten, sen är också hon spårlöst försvunnen. Kanske är det hon som är med i videon. Den utspelar sig i en rätt märklig stad, omgiven av torra berg och vad som verkar vara öken. Plockar också in hans sista släpp. Han framstår där mest som en exhibitionistisk Dieter Bohlen, med tvättbräda och typisk clubbers pälsmössa. Väldigt tyskt, smått vulgärt, och übersexistiskt. Lite som Alex Christensen, och därför funkar det ju. Sångerskan Anna Maria Kaufmann levererar som bara tyska sopraner kan. Möjligen i konkurrens med Sarah Brightman, som ju också började som sångerska i discooutfitten Hot Gossip. Men det är en annan historia.

Änglarnas tårar ...

Lacrimi de inger på rumänska. När man hör DJ Projects sångerska Elena kan man nästa förstå det. Det finns språk och språk. Ett av de vackraste ord jag vet, både grafiskt, ljudmässigt och innehållsmässigt är spanskans esperanza, hopp. Har du hört Sven Väths technospår med samma namn förstår du vad jag menar. Lacrimi de inger ligger inte långt efter. 10/10.


DJ Project bildades 2000 i rumänska staden Timisoara av DJ Gino Manzotti (Handke Guiseppe) och DJ Maxx (Floarea Ovidiu Nicolae). Något år senare anslöt sig sångerskan Elena Baltagan. Sex studioalbum och en mängd singelsläpp har följt. Väldigt populära i Rumänien och ett otal priser, bl a MTV Awards. Släpp på Ministry Of Sound. Senaste singeln är Hotel (översta klippet), Lacrimi De Inger släpptes 2007, nedersta klippet.

Läs även andra bloggares åsikter om eurodisco, video, DJ Project

EuroVision Disco III

BWO:s upptempoversioner av sitt Mellobidrag You're Not Alone, är ju rätt mycket starkare än balladversionen, men jag har väl en bias för dansgolvet. Att Oscar Holter (från EBM-outfitten Necro Facility) håller tätfanan när det gäller remixar på svensk electro-NRG har han ju tidigare visat i sitt arbete med BWO; nu också med remixen på Lili&Sus(s)ies Show Me Heaven, som utglänser de flesta av de andra versionerna. Han är sedan 2007 knuten till Lionheart Music som producent och låtskrivare. Hans remix av Shirley Clamps Med hjärtat fyllt av ljus är en liten pärla. Kolla in hans remix av Sibels Walking Away. För att nämna några. Men inte bara i mellofestivalen gör sig svensk electro-NRG hörd, utan även i Polens ESC-uttagningar, nu med duon Man Meadow (Fredrik Olofsson & Niklas Vestberg), i en sleazy-NRG låt som Dieter Bohlen inte skulle skämmas för: Love Is Gonna Get You. Skriven av Thomas G:son och Andreas Rickstrand, den senare med ett eurodance-CV som inger respekt.