Kärlekskod

Jag letar namnet på en sångerska. Symptomatiskt för eurofans. Det är rätt typiskt för stilen att dessa själfulla egensinniga (läs kongeniala) röster i den syntetiska 90-tals-euromaskinen ofta var hårt arbetande anonyma studiosångerskor. (Vissa har visserligen lyckats få erkänsla, som Sandy Chambers och Annerley Gordon.) Och det är följdriktigt och en klockren jungiansk synkronisitet att en av de bästa euroakterna gick under namnet Unknown, eller att ett av de grymmaste eurospåren som skvalpat runt i eurodancekommuniteten de senaste åren, inte har kunnat identifieras vad gäller producent, rappare, sångerska, projektets namn, eller när, var och hur det släpptes. En hjälte lyckades till slut efter många års efterforskningar lokalisera spåret till en promo 12-tummare med fyra låtar, utgiven i Belgien. Återigen, själen i euron är unknown, som skatten vid regnbågens slut, undflyende.

Så också min sångerska i den här låten, Expression 4 - I Can Dance And Fall In Love, en euroakt från Italien, som producerades av duon Franco Diaferia och Roberto Fontolan, notoriska italo- och europroducenter, högt begåvade hantverkare i eurodancens typiska småskaliga hemindustri. Vi finner deras produkter på en mängd små italienska ettiker och bolag, som vanligt när det gäller 90-talets italodance nästan endast utgiven på 12-tums vinyl för DJ-marknaden. Ibland togs italon över till Frankrike och Tyskland där den då kunde hamna på maxi-CD, för Tysklands del oftast via ZYX.

Man lär sig känna igen sina favoritsångerskor i euron, det är som att de hittar den rätta kombinationen till själens lås, eller är den rätta nyckeln, varje tagg och rygg i nyckeln klickar loss i låsets kontrast. Så det finns ingen tvekan om att det är samma sångerska i andra av Expression 4:s släpp, som I Dream Your Love från 1995.



Och sen i Postive Divison, Movin On, från 1994, producerad av samma duo, naturligtvis används den inarbetade studiopersonalen i de små studiofabrikerna till mängder av produktioner.

Det leder till en av de eviga studiosångerskorna inom italoindustrin, Clara Moroni, som enligt ett spår, som jag dock är tveksam till, skulle vara vår eftersökta sångerska. På hennes kredit - via discogs - finns hundratals sångpålägg på danssläpp 90-talet igenom. Länken till henne går via aliaset Priscilla, artisnamn för sångerskan på Active Box:s spår Drivin' Through The Night, (youtube) återigen producerat av Diaferia och Fontolan. Att det är "vår" sångerska är ingen tvekan om, men är det verkligen Moroni? Lämnar det öppet tills vidare.

Vi tar ett spår till med Diaferia & Fontolan, Valley 68, It's Gonna Be Love, från 1994 och naturligtvis med vår ghost in the euromachine. Visst, ingen annan kod öppnar just den dörren.

It's gonna be love, det är ju det till slut, vad man blir förälskad i, som de ständigt blev i David Lynchs Twin Peaks, så, som en förklaring på berget, underhundens seger och revansch på dansgolvet, reser sig på 10 och knockout, freaket kan och gör det bäst, I Can Dance And Fall In Love! Illustreras kongenialt med horny Audrey Horne och special love agent undercover lover Dale Cooper.

Eurokartan # 7 - Ett truligt eurogeni (Serbien)

Den uppsynen får mig att tänka på en lite ledsen Robert Gustafsson, utstrålningen är nörden som gjorde en erfarenhet i gatans tuffa värld och återvände med ett budskap. Han är kusin till J.F. Sebastian i Blade Runner, han som ger liv åt syntetiskt material. Doktor, är det gatugängets smarte men veke geni som begått examen vid den undre världens universitet? Dr Iggys pop-persona gör en sådan bakgrundsmyt trolig.

Öster om Trieste och söder om Donau, Dr Iggy är områdets eurokung. Liksom J.F. Sebastian är han förknippad med de vackraste ögon, regnbågsfärgade för att vara mer precis, Oci Boje Duge, från 1995, också titeln på hans debutalbum, är en av den klassiska eurons finaste ballader, ja, man kan nog räkna den som en egen underavdelning inom eurodancen; på alla album fanns det obligatoriska, av vissa ansedda som fillers, downtempo eurorapballader. Liksom rappen är dock euroballaden en del av stilen, som ler och långhalm om någon frågar mig. Förmodligen är det också den här balladen som doktorn är mest känd för, mer än 1 miljon träffar på youtube bär ett budskap.

Debutalbumet, som innehåller åtta spår, är så nära eurodanceperfektion man kan komma, sex rena eurodancespår och två downtempofillers, öppningsspåret är Nikad, med engelsk underrubrik: Never Gonna Make It (Alone). Videon är mörk och dystopisk i klassisk "östeurostil", den är verkligen effektiv för spåret, plockar fram det drömska, eurons dystopiska scifi-nattdjur, full av liv, liksom Ridley Scotts androider som snart ska dö, eurodancen dansade ju också som bekant bara ett par somrar. Det är en hyllning till det raka, de övergivnas värdiga liv i underjorden, bortom eliternas kocketta dekonstruktioner, här sjungs och dansas livets okomplicerade höga lov. Liksom de högre stånden alltid fnyst och rynkat näsan åt folkets enkla men äkta ton.

Vi tar ett ytterligare spår från albumet: Ko Sam Ja (Vem är jag?) Jag har försökt svara på det ovan, du är den som ger eurodroiden liv och själ! Om du har möjlighet, leta fram albumet och njut av eurodance i sin fulla potential!

Den tyska eurofederation # 3 - Sirener och skvalp i eurobaljan ...

Från den tyska strasse in i studion - ett knippe kids i hoods med allvarlig streetfighter-blick - inte direkt skrämmande, och med måttlig förortskredd, men rätt charmiga. Tyska, absolut, men inte ett tyskt namn lineuppen: Cottura - Italien där - Hardison - den obligatoriska amerikanska GI-rapparen - Browarczyk - tysk med slaviskt påbrå? - Marie-Anett - fransyska sägs det. Det saknas ett namn, inte heller det tyskt, men jag återkommer till det. Och som de säger i introt till balladen I Miss Her: "Fun Factory is a mulitcultural band ..."

Först storyn - tar den i kortform, Fun Factory, som vi alltså talar om här, beskrivs och behandlas i kvadrat och kubik på en kompis fansajt här, och just ja, de har återuppstått i sin tredje inkarnation för något år sedan och den sajten finns här, men jag ägnar dem förstrött intresse just nu, här är den klassiska erans (1993-1996) eurodance som gäller, alltså också den ursprungliga linan, så "falsk" den nu än är - den drivande kraften i projektet är onekligen tyskitalienaren Tony Cottura, freestyledansare, kampsportare, rappare, låtskrivare, producent. Pendlar mellan dancefloor (den tyska benämningen på euro) och eurorap/hiphop. Begåvad, lite trulig med WestSideStory-hederskodex, hedersknyffel i stort sett. Klassisk multikulti-euro-spiritist.

Från kampsporten följer kompisen Steve, de utvecklar gruppens signaturdansstil, ett slags kata för dansscenen. Gruppens framträdanden är en fest för ögat lika mycket som för danskroppen. Eurofighters. Kraftige Rod D levererar tunga och rytmiska raps, Marie-Anett toppar med pitchad chorus ... lång, närmast gänglig, nån skulle säga spetig, med rejäla dansboots stampar hon fast slutklämmen ... vänta nu ... OK, återkommer snart.

Först ögonfest:

Kort resume: Gruppen producerades av de gedigna europroducenterna i Team 33, där bland annat Luis Rodriguez (Modern Talking! Lian Ross!) ingår, låtskrivarhjälp kom från Aris och Kesselbauer. Första singeln är egentligen ett instrumentalt stycke, Fun Factory's Theme, på vinyl redan 1990, på maxi-CD 1992. Första vokala släppet var Groove Me 1993, en exstatisk eurodänga i den högre skolan och riktig personlig favorit. Under 1994 släppte de tre klassiska eurospår: Close To You, Pain och Take Your Chance, fr o m 1995 övergick de i huvudsak till europop/reggae i AoB-stil, okej, men inget jag slösar ord på här.

Här är min videoedit av Pain:

Fun Factory, en av eurons klassiska trademarks och avtryck. Och som hunden följer tjuven i spåren också den obligatoriska sångfejken. Det komiska Cappella-syndromet, den tragiska E-type-lögnen. Sångerskan som inte var tillräckligt snygg, fit, för att få stå i eget namn och egen kropp på scen och i videor. (Är inte euron som Kikki Danielsson-såpa? En anledning till för att älska den f ö.) I det här fallet har det uppdagats att den riktiga sångerskan var - först känd som "Balja" - Balca Tözün, med turkiska rötter; hennes youtubekanal. Endast 17 år 1993, förekom hon endast i gruppens första video, den till Groove Me.

Av okänd anledning fick hon träda tillbaka, söt var hon i vilket fall. Det sägs nu att det är hon som står för all den kvinnliga sången i låtarna på de två första albumen, Non-Stop! - The Album (1994) och Fun-Tastic (1995), hon stod under kontrakt som inte kunde brytas så enkelt. Och jag har inget anledning betvivla att så är fallet.

Enligt ryktet kunde Marie-Anett inte ta en ton, men varför ska man tro allt i en biz som redan visat sig kunna ljuga och bedra rätt bra. I själva verket släppte M-A en popsingel 2000, Be The One, och verkar visst kunna sjunga, rätt OK dessutom, även om låten är tämligen slätstruken B-pop. Och wailandet i introt får mig osökt att tänka på wailandet i outrot till Take Your Chance! :)

Kanske gjorde M-A ändå en del sångpålägg i studion, och hon krediteras ju för "voice" på albumet, kanske ville producenterna ha med ett minimum av hennes röst för att få ett slags täckning, Balca kunde ju betecknas som körsångerska om det knep.

Men nu är tiden och brotten sonade, euron går igen in i den mytiska och ironiska drömvärlden; och hela gruppen är digitalt återförenad i omslaget till första och bästa albumet Non-Stop!

Vaktombyte i eurons värld!

Ja, faktiskt också i den politiska EU-världen, Ungern lämnade över ordförandeklubban till Polen bara igår, den 1 juli. Vilket är en skön synkronisitet till ett skede i den viktigare eurovärlden; de senaste månaderna har just ungersk och polsk eurodance förtrollat mina spellistor, så vad passar bättre än att fira vaktombytet med en kombinerad ungersk-polsk eurospellista! ->Dzieci Europy! Children of Europe! - Tancolj! Taniec! Dance! Dansa!

Den tyska eurofederationen # 2 - Keyboardister

trängs i många tyska musikstudior också i rollen som producenter. Den mest kände inom ramen för temat på den här bloggen torde vara Michael Cretu. Det finns fler exempel, en är Achim Oppermann som liksom Cretu har en gedigen musikerutbildning i botten, där det ingick bl a kompositionslära.

Under 80-talet var Oppermann låtskrivare, producent och keyboardist i tyska stadiumrock/pop-bandet Lake, återigen en parallell till Cretu, som hade en liknande roll i sitt Moti Special. 1985 grundade Oppermann en egen studio som fortfarande är igång, och har jobbat med artister i en mängd olika genrer. Det lyser hantverkskunnande om Oppermann och hans tyska studiokollegor. Det är perfektion som är ledordet. Som han säger på sin studios hemsida, ingen kan garantera en hit, men man kan se till att göra det rätt på vägen.

De tyska europroducenterna och kreatörerna tycks ha haft den devisen skriven på sina studioväggar. Den är slående hur robust och välproducerad den tyska eurodancen var, även om den stora mängden som spottades ut snart tog död på marknaden genom det ofantliga överutbud som måste ha skapats. För en nörd som mig är det å andra sidan bara att tacka och ta emot, det finns nu drivor av välskriven och välproducerad tysk euro från guldåren att skrota omkring i. Genom nätet kan man ju hitta hur mycket som helst till rimliga priser. Ett sant nördnöje.

Oppermann får väl då representera den gedigna keyboardist-euron med kvällens låt, euro-rykaren Bodytalk (Dance Edit), från enaktaren H2Blond, från det gyllene euroåret 1994. En personlig favorit som jag hittade i en mix på www.eurodancehits.com för några år sen.

Eurokartan # 6 - Den tyska eurofederationen (intro)

Tyskland, ett av eurodancens kärnländer, inte minst vad gäller MÄNGDEN producerad eurodance under de klassiska åren 1993-1996, endast Italien konkurrerar på den fronten. Om Tyskland också hade den största och mest hängivna europubliken, det kan diskuteras, men med tanke på landets folkmängd så är det nog riktigt, om vi tänker absoluta tal, däremot är jag mindre säker att det gäller om vi talar relativa termer, relativt sett så var nog euron mer populär i de nordiska länderna och Östeuropa.

Vi har redan nämnt mängden, för att orientera sig i den tyska euroscenen skulle vi behöva en mindre bok till utrymme. Men en nyckel att bryta ned scenen i hanterliga byggstenar är att tänka federation, som i Förbundsrepubliken Tyskland. I st f Tyskland tänker vi Bayern! Men delstaterna är här i stället musikindustriella institutioner: skivbolag, klubbar, studios och producenter, artister, media och marknader.

Vi sätter producentteamet i centrum för vår historia. Jag kallar det producentfamiljerna, med den termen kan vi fånga in ett fenomen av hanterlig storlek. Framöver kommer vi att titta lite närmare på några av dessa: som familjen Catania & Kays (Scatman Johns producenter); Ballweg & Lindner; Nosie Katzmanns Frankfurtnätverk m fl.

Eurokartan # 5 - Sommarvemods-euro (Den nordiska euroscenen)

Egentligen finns det så mycket klassisk europroduktion att de enskilda nordiska länderna skulle kunna behandlas enskilt, men på många sätt finns det anledning att se Norden som ett sammanhållet område i eurosammanhang. Mer förenar än som skiljer, och det ger ett större material att jobba med, och spännande jämförelser kan göras.

Sommarvemod skriver jag i rubriken. Det är något som många av oss erfarit i den där känsliga åldern ca 15-25, den flyktiga sommarens löften och längtor och den ständigt jäktande och mörka höstens annalkande, vem har inte känt den vemodiga augustiångesten, eller hur det med Ratata är sent i september. Den känslan av blandad glädje, sorg, vemod, hopp och fruktan; den där sammansatta nordiska sommarkänslan, är hur jag skulle vilja beskriva grundstämningen i mycket av den nordiska elektroniska dansmusiken, här närmast då eurodancen.

Det är ju i den 15-25 års sommarexistensen som euron har sitt rum, sitt lyssnings-, dans- och klubbrum: sommarstaden, kuststaden, stranden, turisthaket. Fyllebröl, hormoner som sprutar, sexet här och överallt. Och kanske lite mer subtilare stämningar. Primitiva och lite mer eteriska energier fyller den nordiska sommarnatten.

Allt det här finns ju också i den nordiska pop- och rockmusiken i stort, det är genreöverskridande, och finns också i andra nordiska kulturella uttryck. Men låt oss stanna vid euron och zomma in den här känslan där. Låt oss ta den danska vägen. Vi kommer då till en särskild nordisk dialekt, som vi antagligen känner igen ganska snabbt som just dansk: gladlynt, tokrolig men med mörkare stråk under ytan. Dansk sommar öppnar sig i olika väderstreck. Mot södern i Cut 'n' Moves glad-melankoliska party-euro-hiphouse, Give It Up från 1993.

Dansk eurodance tar sitt avstamp någonstans där, den domineras, överskuggas av just den här hiphouse-stilen, med stor livesättning för större och mindre partyn. Det är snarare partyscenen än DJ-båset som är målet. De stora euroakterna i Danmark, är just egentligen inte euroakter utan kombinerade hiphouse/streetparty-akter, med ett och annat renodlat eurospår inkastat i utgivningen, det gäller akter som Cut 'n' Move, Sound of Seduction och Nice Device. (Infernal började lite i samma ända.)

Någonstans här kommer Ace Of Base-fenomenet in, de tog som bekant den danska vägen till världens vemodiga popsommarhjärtan; och Mega Records roll, och Denniz Pop, SweMix, Dr. Alban o s v. Vi får gräva mer kring det senare, här tar vi det översiktligt. Det finns anledning av närmare särskåda den så typiska danska eurobubbelgum-stilen, med Aqua i täten, som tar flykt just vid slutänden av den klassiska eurodanceperioden (1995), och som mer än någon annan EDM-stil ärver mycket av eurons stilelement (t ex rapp och sjungen chorus). Det finns också ett rent produktionssamband mellan stilarna, producenter och artister med erfarenhet från euron tar steget över till den nya framgångsrika stilen, t ex Aqua-producenterna Jam & Delgado, och rapparen René Dif, som tillsammans med Ali Movasat aka DJ Aligator hade (grymma) euroakten Factual Beat. Att bubbelgumstilen är typiskt dansk i sitt uttryckssätt behövs knappast sägas, den lättsamma ironiska touchen passar inte riktigt tungdansade svenska grovkängor.

Den stilen lämnar vi dock därhän på denna bloggen, men den ingår i det historiska eurodance-sammanhanget. Vi slänger in ett nytt stilexempel, just från Factual Beat, euro av toppklass på min skala. Från det enda albumet Groove Your Soul 1995, fyllt med europärlor, powervokaler från Christina Geisnaes.

Ok, vi har botaniserat lite i dansk euro, i alla fall förutsättningarna för den. Det finns anledning att återkomma till den kanske inte stora men i vilket fall högkvalitativa danska euron framöver. Vi återvänder lite till vårt sommarvemod i slutet, och flyger över till Norge. Och landar på kusten med norska euroakten Devotion (James Ekgren och Cecilie Hafstad), med deras första singel Makes Me Feel från 1994, vad bättre än följande spår bekräftar tesen i mitt inlägg? Den nordiska sommarstrandens sammansatta euro-energier ... <3