Först storyn - tar den i kortform, Fun Factory, som vi alltså talar om här, beskrivs och behandlas i kvadrat och kubik på en kompis fansajt här, och just ja, de har återuppstått i sin tredje inkarnation för något år sedan och den sajten finns här, men jag ägnar dem förstrött intresse just nu, här är den klassiska erans (1993-1996) eurodance som gäller, alltså också den ursprungliga linan, så "falsk" den nu än är - den drivande kraften i projektet är onekligen tyskitalienaren Tony Cottura, freestyledansare, kampsportare, rappare, låtskrivare, producent. Pendlar mellan dancefloor (den tyska benämningen på euro) och eurorap/hiphop. Begåvad, lite trulig med WestSideStory-hederskodex, hedersknyffel i stort sett. Klassisk multikulti-euro-spiritist.
Från kampsporten följer kompisen Steve, de utvecklar gruppens signaturdansstil, ett slags kata för dansscenen. Gruppens framträdanden är en fest för ögat lika mycket som för danskroppen. Eurofighters. Kraftige Rod D levererar tunga och rytmiska raps, Marie-Anett toppar med pitchad chorus ... lång, närmast gänglig, nån skulle säga spetig, med rejäla dansboots stampar hon fast slutklämmen ... vänta nu ... OK, återkommer snart.
Först ögonfest:
Kort resume: Gruppen producerades av de gedigna europroducenterna i Team 33, där bland annat Luis Rodriguez (Modern Talking! Lian Ross!) ingår, låtskrivarhjälp kom från Aris och Kesselbauer. Första singeln är egentligen ett instrumentalt stycke, Fun Factory's Theme, på vinyl redan 1990, på maxi-CD 1992. Första vokala släppet var Groove Me 1993, en exstatisk eurodänga i den högre skolan och riktig personlig favorit. Under 1994 släppte de tre klassiska eurospår: Close To You, Pain och Take Your Chance, fr o m 1995 övergick de i huvudsak till europop/reggae i AoB-stil, okej, men inget jag slösar ord på här.
Här är min videoedit av Pain:
Fun Factory, en av eurons klassiska trademarks och avtryck. Och som hunden följer tjuven i spåren också den obligatoriska sångfejken. Det komiska Cappella-syndromet, den tragiska E-type-lögnen. Sångerskan som inte var tillräckligt snygg, fit, för att få stå i eget namn och egen kropp på scen och i videor. (Är inte euron som Kikki Danielsson-såpa? En anledning till för att älska den f ö.) I det här fallet har det uppdagats att den riktiga sångerskan var - först känd som "Balja" - Balca Tözün, med turkiska rötter; hennes youtubekanal. Endast 17 år 1993, förekom hon endast i gruppens första video, den till Groove Me.
Av okänd anledning fick hon träda tillbaka, söt var hon i vilket fall. Det sägs nu att det är hon som står för all den kvinnliga sången i låtarna på de två första albumen, Non-Stop! - The Album (1994) och Fun-Tastic (1995), hon stod under kontrakt som inte kunde brytas så enkelt. Och jag har inget anledning betvivla att så är fallet.
Enligt ryktet kunde Marie-Anett inte ta en ton, men varför ska man tro allt i en biz som redan visat sig kunna ljuga och bedra rätt bra. I själva verket släppte M-A en popsingel 2000, Be The One, och verkar visst kunna sjunga, rätt OK dessutom, även om låten är tämligen slätstruken B-pop. Och wailandet i introt får mig osökt att tänka på wailandet i outrot till Take Your Chance! :)
Kanske gjorde M-A ändå en del sångpålägg i studion, och hon krediteras ju för "voice" på albumet, kanske ville producenterna ha med ett minimum av hennes röst för att få ett slags täckning, Balca kunde ju betecknas som körsångerska om det knep.
Men nu är tiden och brotten sonade, euron går igen in i den mytiska och ironiska drömvärlden; och hela gruppen är digitalt återförenad i omslaget till första och bästa albumet Non-Stop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar