Lite tillbakablickar på det senaste decenniets EDM under den här rubriken. Freemasons figurerade i förrförra posten, låt oss se vad de säger om sig själva i sin officiella myspacebio: 5 Consecutive UK Hit Singles *Debut album 'Unmixed' has gone silver* UK’s most successful (Grammy Nominated) Remixers* Production career off to an amazing start* In-demand International Dj’s. Osv i självgratulerande CV-stil, enligt standard 1A för DJ-slash-producentbiografier.
Russell Small, ena halvan av Phats & Small, och James Wiltshire är übertypiska för det mesta som är bra men också rätt formulärt med 00-talets kommersiella dansmusik. Välproducerat upp över öronen och effektivt till döden på discot. Discohousen, visst är det 00-talet i ett gungande nötskal på dansgolvet? Deras första släpp från 2005 med Amanda Wilson på sången kan sättas in som definition utan kommentar i wikipediorna över stilen.
Är det profetiskt att de nu tagit dansgolvsmörderskan Ellis Bextor i båten? Risken finns ju där, att det slår över i just död. Men än lever discohousen i högsta välmåga, den får gärna några år till för min del; frågan är dock om inte Freemasons själva börjat röra sig ur denna rätt trånga kostym ut i mer melodiska 80-tals marker, senaste släppet med Sophie Ellis Bextor är ju ett tydligt tecken på det. Men redan i deras nästnästsenaste från 2007, covern på Alanis Morissettes spökballad Uninvited från 1999, är denna rörelse skönjbar. På sången dottern till Fleetwood Maciga folkpopsångerskan Judie Tzuke, Bailey. Oinbjuden eller inte, nånstans här börjar 10-talets kommersiella dansgolv. OSA, jag tackar ja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar