Text om text ...

Euron har inte rykte om sig av att ha några direkt djupsinniga texter. Säkert en riktig bedömning om man utgår från gammal trött rockestetik. Men, det djupsinniga sitter väl ändå mest i betraktarens sinne? Frågan är väl snarare om texten fungerar i sitt sammanhang. I den meningen tror jag eurons texter absolut faller på rätt sida.

För det första har den i euron främst en emotionell funktion snarare än en intellektuell, den är eggande och drivande, fungerar som ett slags rituell chanting, för åkallan och invigning i dansens exstas.

För det andra fungerar texten, d v s sången och rappen, som en förlängning av musiken, ett slags instrumentering. Rappen, d v s versen, spelar med och förstärker rytm och basgång, medan sången, som fr a ligger i refrängen, förstärker de melodiska delarna, och spelar med och förstärker syntslingorna. Sen kan man också säga att rappen och sången spelar med och mot varandra respektive med och mot rytm och melodi i den större helhet som låten är.

För det tredje så är textens mening i euron inte uttydd utan inbäddad i surrealistiska vändningar, fragment och drömsekvenser. Texten kommer lyssnaren till del inte som helhet utan som fragment, ungefär som lösryckta ord i en stormvind. De skapar en känsla av gåta och mysterium. Tolkningen är helt lagd i lyssnarens händer. Skatten ligger alltså i detta, skräpet blir till berättande collage på våra själars väggplanscher.

Chorusen till Captain Hollywood Projects sång Impossible (text av Nosie Katzmann och Tony Dawson-Harrison) från 1993, har blivit en del av mitt collage, ett fragment som talar om den postmoderna generationens syntetiska existens.

Show me a land, where someone like me can make a stand,
Make any living,
When all that you can, is tear down all you don't understand,
I find you're a little impossible, I find you're a little impossible,
Impossible to me, Impossible, Impossible for me ...